erkäntstörd

Ännu en gång har jag fått svika mig själv och så många andra. Ännu en gång är jag fast i sängen och orkar inte göra någonting. Ännu en gång har jag brutit matschemat och behandlingen. 

  

Jag läste igenom några gamla brev idag. Det är svårt att förstå, men kanske svårast av allt att acceptera, att det kan gå så fel. Att man kan bli så handlingsförlamad. 

 

Var finns drivkraften till att komma tillbaka? Viljan att vända? Hopplösheten börjat ta överhand, likaså den tomhet som medföljer.

 

Frustration

Ilska

Hat

Arg arg arg 

Äcklad

 

Kanske är det dags att vara ärlig. Blir det patetiskt och medömkansökande, eller kan det faktiskt vara styrkande - ett sätt att reflektera över sina snedsteg?

    Vem är jag? Vad är jag? Är jag en depression, en ätstörning? Är jag panikångesten som så ofta tyngt mig eller tabletterna jag tvingas ta för att överhuvudtaget fungera? 

    Jag vet vad jag är. Jag är fruktansvärt trött på att låtsas att allting är bra. Trött på att bygga murar. Trött på att stänga folk ute. Trött på att känna. Framförallt är jag trött på mig själv och min tankeverksamhet.

    Att kunna leva "normalt", jag antar att det är det vi alla eftersträvar. Varför ska det vara så svårt? Är det verkligen för mycket att begära?