erkäntstörd

Ännu en gång har jag fått svika mig själv och så många andra. Ännu en gång är jag fast i sängen och orkar inte göra någonting. Ännu en gång har jag brutit matschemat och behandlingen. 

  

Jag läste igenom några gamla brev idag. Det är svårt att förstå, men kanske svårast av allt att acceptera, att det kan gå så fel. Att man kan bli så handlingsförlamad. 

 

Var finns drivkraften till att komma tillbaka? Viljan att vända? Hopplösheten börjat ta överhand, likaså den tomhet som medföljer.

 

Frustration

Ilska

Hat

Arg arg arg 

Äcklad