erkäntstörd

Kanske är det dags att vara ärlig. Blir det patetiskt och medömkansökande, eller kan det faktiskt vara styrkande - ett sätt att reflektera över sina snedsteg?

    Vem är jag? Vad är jag? Är jag en depression, en ätstörning? Är jag panikångesten som så ofta tyngt mig eller tabletterna jag tvingas ta för att överhuvudtaget fungera? 

    Jag vet vad jag är. Jag är fruktansvärt trött på att låtsas att allting är bra. Trött på att bygga murar. Trött på att stänga folk ute. Trött på att känna. Framförallt är jag trött på mig själv och min tankeverksamhet.

    Att kunna leva "normalt", jag antar att det är det vi alla eftersträvar. Varför ska det vara så svårt? Är det verkligen för mycket att begära?